Krönika. Ida Kjellin.

2017-07-14 18:00

Aldrig någonsin mer grabbgängskomedi

Det är meningen att man ska bli nostalgisk av filmen, ’vad kul de/vi hade det, när vi var unga och fria!’

Så jag såg filmen ”Everybody wants some!!” (2016) av Richard Linklater, en ny film på streamingkanalen Cmore.
För vissa är Richard Linklater förknippade med Dazed and Confused, för mig och många andra är det snarare de underbara prat-romantikfilmerna ”Before sunset” och ”Before sunrise”. De sistnämnda filmerna utspelar sig under en natt respektive en dag och är fantastiskt välskrivna – ingenting händer direkt, men dialogen mellan de två huvudpersonerna är oupphörligen underhållande, och relationen utvecklas så snyggt i smyg, att man aldrig blir uttråkad.
Det här med att göra filmer som inte bygger på rafflande handling, utan snarare på små godbitar till scener, karaktärsutveckling och dialog, gärna späckat med mycket nostalgi och hitlåtar (missa inte hans ambitiösa ”Boyhood”), är verkligen Richard Linklaters grej, och jag har gillat allt han gjort. Tills i går då.
”Everybody wants some!!” har hyllats oändligt av kritikerna som ett härligt lyckopiller. ”Du kommer sitta med ett stort leende på läpparna!” Nej. Snarare en grimas av irritation. För tyvärr var den för mig ett ytterst o-härligt surpiller.


BRA JOURNALISTIK ÄR INTE GRATIS

Gillar du det vi gör?
Swisha en peng till: 123 401 876 8


Den tillhörde nämligen en genre som ger mig krupp av irritation. Den populära genren ”grabbgängskomedin”. Obs! Det här är, för er som brusar upp nu, ingenting allmänt mot killar, mäns vänskap, eller filmer om killar i grupp. Jag gillar killar i grupp i ”Döda poeters sällskap” till exempel. Eller i tv-serien ”Freaks and geeks”.
Det finns ingen direkt handling i ”Everybody wants some!!” Den utspelar sig under begränsad tid, ett knep Linklater gillar, och skildrar ett par dagar med frihet* (*läs knulla och supa) innan college startar och inleds med att en nykomling flyttar in i ett fallfärdigt hus som är till för skolans baseballag. Fram med bongen! Ner med trosorna! Kolla pattarna! Håll käften!

Den här filmen är ett exempel på just den grabbgängskomedin som ska vara så sköööön men i själva verket är det mest osköna man kan tänka sig:

1. ”Tonen är rå – men hjärtlig!”

Om det vore så väl. Problemet är att tonen är enbart rå, utan hjärtlighet. Skämten handlar om att killen ifråga är bög, har liten kuk, inte får tillräckligt med pussy, inte tål tillräckligt med sprit/droger, är oskuld, kommer från landet (kommer han från landet dras skämt om att sätta på grisar/får), har för lite muskler, är för dålig på sport, har för töntiga intressen (som konst). 99 procent av skämten är vad man brukar kalla ”feminiserade tillmälen” som fjolla, mes eller kärring. Det som inte tillhör det önskvärt maskulina.

2. ”Grabbarna först!”

Med det menas egentligen inte någon lojalitet där man ställer upp på riktigt för vännerna, i stället är det mer en enad front mot alla som kan hindra grabbarna från att ha kul: lärare, föräldrar, fotbollstränare men framför allt flickvänner. För flickvänner är trista, fattar inte skämt, kräver trohet, fejkar graviditet, gnäller, vill ”bli ihop”.

3. ”Främsta målet: ligga med brudar!”

Filmer där det här bröliga grabbgänget har huvudrollen går ofta ut på att bli av med oskulden, eller att ligga med så många tjejer som möjligt. Obs! Filmerna brukar innehålla en brasklapp, nämligen att huvudpersonen, efter att ha knullat runt med ett antal anonyma tjejer träffar den ”smarta” tjejen som inte är som de andra. De andra grabbarna hånar honom för det här men vi tittare lär oss att man bara får killen om man inte är en slampa, d.v.s. vara den som tar sina studier på allvar och som kräver mer uppvaktning innan det blir ligga av. I ”Everybody wants some!!” var det parodiskt många scener där svinsnygga tjejer hade som enda uppgift att stå och lyssna på killar som raggade på dem, får sin jeansshortsstjärt inzoomad av kameran eller fnissa förtjust. Antal repliker: noll. Eller vänta, någon fick väl säga något i stil med ”Yeah I´d like to come to the party!”

4. ”Känslor uttrycks bäst med våld!”

Som jag stör mig på det här...även i verkliga livet. Det här ständiga påpucklandet. Inte ens en kram är okej att ge en killkompis, max en enarms-kram med riktigt mycket luft mellan kropparna, och då måste man ändå typ ge honom en rak höger och krossa näsbenet efteråt, annars kan man ju vara böööööög eller något. Så kärlek visas genom brutala boxar på axeln, nackgrepp, stenhårda knog-gnuggningar mot hjässbenet eller slag mot pungen. De evinnerliga smällande highfive:arna ska vi inte tala om. Halva ”Everybody wants some!!” verkade gå ut på bröligt skämt om brudar/öl/braj som åtföljdes av en hejdundrande runda av high five. Snark!

Det är meningen att man ska bli nostalgisk av filmen, ”vad kul de/vi hade det, när vi var unga och fria!”. Jag känner bara: mardröm. Och helt oironiskt: tack alla ni som är unga killar nu, ni verkar vara så extremt mycket härligare än den här förlorade töntgenerationen!

Ida Kjellin
Ida Kjellin 

Tv-krönikör i Dagens ETC. Carpar fler tv-serier än diem, enligt egen utsago.

Till vardags manusförfattare som framför allt skriver för barn och ungdom. Twittrar som @idakjellin.